Måndag den 9 juli, för en månad och två dagar sedan, stod jag på Arlanda och kramade mamma och pappa hejdå. 30h senare stod vi där i gångarna på flyget, som 11h tidigare precis lyft från Hong Kong, ca 20 spända Explorius studenter som snart skulle få sätta sin fot på nyzeeländsk mark. Fy faa-aan vad sjukt. Ska jag vara helt ärlig så hade minst 18 utav oss inte någon som helst aning om vad vi gett oss in på. Och tur var väl det, för då hade det ju knappast varit lika pirrigt att för första gången möta sin familj, se sin skola, träffa sina blivande vänner, äta den mest underbara choklad gud någonsin skapat och så vidare.
Min sista vecka i Sverige var väldigt mentalt påfrestande antagligen för att det var oerhört mycket blandade känslor angående att lämna ALLT i Sverige och ensam hoppa på ett flyg till andra sidan jorden. Ja, det går inte riktigt att förklara. Men även om den veckan var lite jobbig så hade jag så otroligt roligt med alla mina vänner, familj och släkt! 😀 Det var en helt fulländad vecka! Att säga hejdå till mamma och pappa på Arlanda var inte alls jobbigt tyckte jag, för helt ärligt, inte en själ av alla utbytesstudenter förstår att man inte kommer få se dem på 10 månader. Vilket är bra för om man insett det då, då hade det garanterat varit jobbigt på Arlanda. Faktum är att jag ännu inte förstått hur länge jag kommer vara borta. Jag vet att om 9 månader är jag hemma igen, men jag har inte insett det..
Någon vecka innan jag skulle åka fick jag frågan; vad är din största rädsla just nu? Svaret då var värdfamiljen. Men den har ju uppenbarligen löst sig nu. Min största rädsla just nu är dagen om 9 månader då jag måste åka hem igen.. Jag har länge varit rädd för denna stund, men nu verkligen fruktar jag den. Jag vill redan nu inte flytta hem till Sverige igen.. Förlåt så hemskt mycket alla ni där hemma nu, men det är sanningen. Jag älskar det här. Men jag har ju inget annat val än att åka hem vilket leder mig till min andra rädsla; att bli kvar i Sverige efter studenten.. Jag är fan mer rädd för det än för att åka hem i maj.. JAG VILL INTE PLUGGA VIDARE I SVERIGE. Jag vill plugga utomlands, helst här. På andra sidan jorden i hobbitarnas land, jag vill bo i Wellington. Om inte detta sker så kan jag tänka mig England.. Eller Australien…Kanskeee USA.. Men helst här. Ni får tycka detta låter jätte löjligt, men jag kan garantera er att dessa känslor kommer vara detsamma om 9 månader!
Ni anar inte hur mycket jag innerst inne oroade mig för att inte hitta vänner och att vantrivas i min värdfamilj. Alla utbytesstudenter och au pairer har nog den rädslan, och trodde verkligen på det faktum att jag skulle få problem med att hitta en värdfamilj. Men senast igår låg jag dubbelvikt på köksgolvet och grät av skratt med min tre år yngre syster Vera ståendes bredvid och sedan med min mamma som kom in traskandes och fråga vem som blev våldtagen, för tydligen låter mitt skratt så.. Hahahah…
Jag trivs som fisken i vattnet! Jag har det så underbart bra här 😀 Det går inte att beskriva, jag önskar att alla kunde göra detta, för jag vill verkligen dela med mig av upplevelserna att vara utbytesstudent! LIVET ÄR HELT FANTASTISKT UNDERBART.
Pappa, mamma och farmor, att ni gett mig möjligheten att åka hit och förverkliga min dröm är jag så oerhört tacksam för. Min kära bror Jesper är jag också tacksam, eftersom jag aldrig kunnat gjort detta utan honom som förebild och någon att göra exakt likadant som. All den uppmuntran jag fått av dig och det evig tjat från dig om att jag skulle tjata på pappa tills han gav upp och faktiskt lät mig åka till NZ och inte USA. Hade du inte hjälpt mig med detta hade jag nog inom någon vecka suttit på flyget till USA i stället för att redan varit i NZ i en månad. Alla ni betyder världen för mig och jag är evigt tacksam för att ni låter mig göra detta.
Johanna In Middle Earth 