Sweden ♡

Så nu har jag varit hemma sedan tisdag alltså fem dagar. Det känns rätt så bra faktiskt, ingen ting över huvudtaget har ändrats förutom att små kusinen är sååååå stor och att det står ett fett Ikea mitt i stan. Har hunnit träffat de flesta, inte mormor, morfar eller morbror men dem ser jag förhoppningsvis snart. Så jag har varit riktigt upptagen sedan jag kom hem vilket jag tror är bra och jag klarar av att kolla tillbaka på minnen och bilder och sådant utan att gråta. Det jag har sysslat med är typ packat upp alla mina saker samt alltfrån när pappa och Lena flytta vilket tog typ två dagar.. umgåtts med kompisar, haft fest igår kväll, vart på dop med överasknings bröllop och så är Joanna här just nu! Imorgon ska jag börja med körkortet och om någon vecka är det dags att fara till Götet för summerburst, det känns bra alltså! Mitt år var det bästa som finns och till alla som frågat hur det känns att mina vänner tar studenten om tre veckor fast inte jag så KÄNNS DET SÅ JÄVLA BRA!!!! Woohoo, alla ni som funderar på att åka iväg bara gör det för här har ni bevis på att även om det känns som att allt som kan gå fel faktiskt går fel så blir det ändå så jävla bra! Bara åk! Och till er som sitter där hemma och skakar av längtan så önskar jag er all lycka till ni kommer ha världens sjukaste och bästa jävla tio månader och även om det känns piss så ge inte upp, för i slutändan är tio månader ingenting!

Nu är det dags för nästa kapitlet i mitt liv, och jag är ganska exhalterad! Och tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer och alla ni andra fina läsare som hjälp mig hålla bloggen igång. Och alla ni fina vänner och familjemedlemmar både här och på nz ni är bäst. Ha det fint alla ni där ute kända som okända. Tack för mig!

Hejhopp!★

38h later..

Alltså, Auckland – London var inte så farliga. Sov mycket på AKL – LAX, och kolla mycket film på LAX – london. Tyvärr hamande jag inte bredvid någon snygging dock. Attans. Men men, hamnade bredvid två as roliga och trevliga damer på London – Arlanda flyget. Fast de 2h var så jävla dryga. Då hade jag verkligen fått nog av flygandet. På flygen såg jag Zero Dark Thirty och Hitchkok (alltså hahah vet inte hur hans namn stavas). Det är nog bristen på sömn som skapat detta, rekommenderar båda filmerna! Såg även Mumford and Sons live konsert The road to the Red Rock, AS BRA. Grät lite på första flyget, men det blev bättre efter bytet i LAX, fast jag undviker fortfarande att lyssna på specifika låtar, kola på bilder eller läsa på flaggan/korten vännerna skrev på. Det är fortfarande ett ”öppet sår”. Jag har inte heller fattat att jag är i Sverige allt bara går så snabbt. Hoppa av flyget som var 20 minuter tidigt, hämta väskan, sprang till SEB växla in cash, sprang till SJ fick biljett till det tidiga tåget (som gick 10 minuter efter biljettköpet), sprang till Resebyrån och ladda på telen.. Så här gick konversationen:

–          Comviq poppis 185, tack.

–          Ehm.. Det finns inte längre. Heh.

–          Va?! Eh ok, ehm, Kompis surf då. (kände mig som världens lantis från 30 talet, hänger inte med i teknologin!)

–          Ok. (Går och hämtar koden eller vad man ska säga). Du ser lite trött ut..?

–          Ehm.. eh joeeh, har flygit i 38h..

–          Jaja, tro mig det syns.

TACK FÖR DEN DU pressbyrå gubben. Haha fint välkommande, och sen blev det ju inte bättre med att konduktören som ser ut att vara på 20 år är as snygg… Hahaha. Köpte nyss en smörgås och äppeljuice för SAS serverade ingen macka som typ varje flygbolag i världen gör på korta flygningar. Så jag har i princip smält bort av hunger långsamt.. Så gick till bistron här på tåget och tog första bästa macka och juicen, sedan stod jag där och svin flinade för alltså tro mig, så jävla kul att höra alla konstiga Svenska dialekter när man inte varit i landet på 10 månader haha. Kom tillbaka till min plats och såg till min förvåning att jag köpt SKAGENRÖRA?! Wooot, haha, men men så hungrig som jag är skulle jag kunna äta en häst täckt i mögelost..

Ja vi får väl se när jag fattar att jag är hemma då.

Goodbye New Zealand

Då var man på väg då. Auckland Airport. Dagen idag har varit rätt bra. Vaknade tidigt och åt frukost med familjen. Sedan packade jag det sista och slängde in lakanen från sängen i tvättmaskinen. Kl. 10 kom sedan min kompis Daniel och hämta mig sedan fikade vi lite. Och pratade, kom sedan hem igen fixade runt lite och gick sedan över till Graysons hus och kolla lite House med hans döttrar och hängde med alla där hemma efter det. En timme innan det var dags att åka till flygplatsen hämta Oli upp mig och vi åkte och hade en sista Sushi lunch. Vi blev lite sena dock så stressade runt som fan i 5 minuter hemma innan vi for mot Palmerston North flygplats. Väl där vägde vi väskan: för tung.. Fick packa ur en del och ge till värdmor.. Men efter mycket om och men funkade det och jag checkade in väskan. En massa vänner kom och tio minuter innan boarding började tårarna rulla och hastingt kramade jag alla hejdå typ 1000000 gånger sedan gick jag om bord. Det var jobbit. Som fan. Grayson, hans fru Michelle och en av döttrarna, Emma, flög upp med mig till Auckland för de ska till Japan imorgon. Så det höll humöret uppe. Väl framme här hämtade vi väskorna, åkte till deras hotell och åt en as god middag. Sedan var det dags att åka tillbaka till flygplatsen. Checkade in väskan igen tog oss upp för trapporna sedan kom skylten. ”Only passangres past this point. This is it folks, say your goodbyes.” Kramade dem hejdå och gick in. När jag inte kunde se dem längre sjönk hjärtat till grunden av marken. Gick igenom tull och security check storgråtandes, köpte sedan en bok inför den långa resan. Och nu sitter jag här. Gråtandes, bland alla andra resenärer mitt på Auckland Airport.

Vi får se hur länge gråtandes håller i. Ett tag till tror jag nog. Det värsta var att säga hejdå till Michelle och Grayson.. Fast om inte alls för länge ses vi igen. Men som jag sa, även fast jag sitter här och gråter och har det as drygt så har det varit en bra dag. Här har ni några bilder från Palmy- Auckland flyget och sedan lite vad jag syssla med på Auckland Airport första gången vi var här idag, och min as goda middag!

På återseende vackra land, om inte alls för länge ses vi igen.

Surfade på bagage bandet, woohoo. Har alltid velat göra det.. Dock går det inte att ladda upp videon..

Horrible feelings.

Tidigare idag: Helt tom är jag inuti. Jag gråter inte. Jag skrattar inte. Jag är inte glad och jag är inte heller ledsen. Än. Denna känslan har suttit i den sista veckan och det är en riktigt hemsk känsla. Jag hatar den. Så jävla mycket. Jag fattar inte att jag åker imorgon. Jag fattar inte att 10 månader är över. Det är så mycket känslor inom mig som jag bara inte kan släppa ut. Inte än. Det kommer nog snart dock. Jag önskar Joanna var här, allt är så mycket bättre med henne. Det var ju team JoJo, det är ju det i och för sig fortfarande även fast hon är i Finland. På ett sätt önskar jag att jag bara kunde åka hem nu. På sekunden, för det känns som att riva av ett plåster och nu går det jävligt sakta. Vill bara göra det fort och få det överstökat för det kommer göra as ont i vilket fall, så bättre snabbare än långsammare. Det känns bara som en väntan, inför morgon dagen. Allt är packat, mina resekläder ligger där i väntan på att jag ska ta på mig dem. Och när dem är på, då är det på riktigt. Då ska jag hem. Även fast jag redan är hemma.

Nu: Efter att ha hållit in känslorna medans familjen varit här går det nu inte längre. Krama många från krykgruppen hejdå och då brast det. Samlade alla känslor igen och gick hem. Efter en trevlig pratstund med värdmor sitter jag nu på rummet. Jag och alla jävla känslor. Som jag inte längre kan gömma sig.

Last few days with my family

Så det sista dagarna med familjen gjorde vi lite olika spännande saker. Kommer berätta jävligt enkelt och inte i detalj. För jag orkar inte göra det på något annat sätt. Och varför får ni vet i ett senare inlägg… I alla fall. Efter första natten i Wellington vaknade vi och åt frukost. Sedan drog vi in på stan, eller egentligen lite mera utanför stan. Vi åkte mot Miramar och Weta Workshop. ❤ Himmelen för alla LOTR geeks. Där kolla vi såklart i Weta Cave och sedan, efter som de inte håller på med något massivt projekt. Så gick vi på en guidad tur i Workshop! OMG. Alltså bakom allt där de göra sakerna, denna del är dock stängd när de gör tophemliga saker som  LOTR, the Hobbit och alla andra filmer de jobbat med som Avatar, District 9, Tintin osv. osv. Såklart fick man INTE fotografera, men jag har lite mentala bilder i mitt hjärta 😀 Efter det åkte vi till Te Papa, museet om NZ, älskar det alltid lika kul 😀 Åt lite och så där. Efter det drog vi oss genom centrum av staden och mot Cable Car, åkte upp den och ner, tog en fika och sedan tillbaka till kusinen. Efter jag, mamma och Jesper släppt av Lena och pappa där for vi tillbaka in till stada och åkte SKRIDSKOR!! Japp i maj, i t-shirt och chillade så där. Det var kul 😀 Efter det bio. Jepser och Mamma såg olympus has fallen och jag the Perks of Being a Wallflower. Det var en bra film. Men har man läst boken innan blir man jävligt förvirrad.. Jaah, haha den situationen är jag i just nu. Men läs boken, AS BRA. Se filmen efter för man ska alltid läsa boken först 😀

Nästa dag började vi ta oss hemåt mot Palmy och på vägen stannade vi vid min gamla skola och sa hejdå till min historia lärare där. Och efter det åkte vi till Mt. Bruce och kolla på kiwi fågeln! Sedan frammet i Palmy gick vi ut med min värdfamilj och åt Japanskt yummi 😀 Igår sedan började jag och Pappa dagen med att åka motorcykel med Grayson, woohooo 😀 As kul, medans dem andra åkte in till stan. Vi mötte sedan dem där och jag köpte några sista minuten saker inför flygningen hem.. Sen spela jag squash med Katy och Sam. Sedan middag hos Grayson och hans familj + mig och min familj + Peter och Oli! As bra kväll! Idag ska jag spela lasertag med Katy och en massa andra sedan krama familjen hejdå, även om det är ett väldigt litet hejdå för vi ses ju i Sverige inom några dagar. Och sedan får vi se vad som händer.

Har inga bilder från dagarna.. Sorry..

Queenstown – Wellington, South Island trip.

Dag 8, 3 maj. Tidigt som fan på morgonen gick vi upp. Dags att fara mot Milford Sound! Vi var så tidiga att frukosten inte ens öppnat när vi kom ner för att äta. Fast vi gick in och åt ändå. Hehe. Den 4h långa bilresan gick rätt bra, jag var fortfarande lite sjuk(febern dock borta), annars mest bara as trött. Fast rejäl snuva och en massa nysande. Väl i Milford hoppade vi på Realy Journeys nature cruise i 2h och det var så himla fint. Milford Sound är den enda fjord i NZ man kan nå med bil. Rekommenderar verkligen ett besök här.  Bil resan dit är också helt fantastisk speciellt sista 2h. Efter detta ändrade vi lite reseplanen och bestämde oss för att styra mot Dunedin (uttalas Dunidin). En 5h lång bilresa, drog hela sträckan i en smäck! Kom fram kl20 utmattade efter 9h i bil och tog in på världens sämsta motell. Haha, det var ett skämt alltså.

Dag 9, 4 maj. Vaknade upp, oerhört utvilade. Och checkade ut, tack gode gud att vi bara stannade en natt där. Vi drog ner till centrum och hade en god frukost innan vi for till Cadbury fabriken!! för er som inte vet vad det är så är det där de tillverkar all Cadbury choklad som äts i NZ! Där tog vi en liten tur. Det var mer för barn egentligen så.. Ja, fast det var väl ganska så intressant ändå och rätt kul. Fick se södra halvklotets största choklad fall. 1 ton flytande choklad. Fick även ett smak prov av det sedan, fast jag måste säga att till och med jag tyckte det var lite för mycket. Men det var ett trevligt besök 😀 Efter det for vi mot Baldwin Street! Vilket är världens brantaste gata. Och tro mig det såg typ ut som ett skämt. Det var som gatan gick rätt upp i himmelen. Vi bestämde oss så klok att ta dagens tränings pass där och gick upp för gatan. Så dryyyyyyyyygt, men gick fortare än jag trodde. Min kamera lyckades inte riktigt fånga verkligheten på bild, så om ni är lite osäkrat på mina bilder och tänker. Men det är ju inte så brant, så googla det. För tro mig det är helt sjukt, haha. Om jag fatta rätt är det 19 graders lutning, om inte så är lutningen 1:2,86. Alltså när man gått en meter har du tagit dig 2,86 meter högre ovanför havsytan, vilket är rätt massivt. Efter detta fascinerande besök tog vi en kort 2h resa mot Timaru och stanna natten där!

Dag 10, 5 maj. Timaru var bara ett stopp för att inte behöva åka så långa sträckor hela tiden. Så efter frukost åkte vi till Chch. Eller Chirstchurch som det skulle stå på en karta. Vi stannade bara här i 3 h innan vi for vidare. För alltså det finns tyvärr inte mycket att se här. Längre… Det var ett riktigt ledsamt och förvånande besök. Väl där ser man hur i princip hela staden förstördes i jordbävningarna sep 2010 och feb 2011. Halva stan är fortfarande  avstäng med ruiner över allt, vart du än går.. Det är svårt att förklara när man ser något sånt här. För man inser inte hur snabbt något kan förstöras, för att vara exakt inte mer än 30 sek. Att nästan en hel stad kan förstöras på 30 sekunder är helt sjukt. Verkligen sorgligt. Det är vid sådana här tillfällen man får en liten bättre bild på det hela, än att bara sitta hemma och läsa tidningen eller se på nyheterna och bli lite ledsen över vad som hänt. Att se det så här och 2 år senare ger en helt annan bild.. Det blev inte mycket bilder alls.. Tyvärr, kameran var inte riktigt det man tänkte på mest om man säger så. Vi gick även på Earthquake museet i Chch, och det rekommenderar jag verkligen. De hade en video från den i feb 2011 och hittade den på youtube fast med nyhetskommentatorer, det är även två klipp i denna videon den jag såg är den första. I alla fall iktigt bra ställe att gå till. Gå dit. Efter detta omvälvande (?) besök for vi vidare mot Hanmer Springs.

Dag 11, 6 maj. Denna dag har jag tyvärr inte en enda bild ifrån. Haha. För vi låg bara på hotellrummet tills vi drog till poolerna haha. Åker man till Hanmer Springs så åker man dit för att bada så är det bara. Här har dem sådana dära thermal pools med en massa mineraler. Jätte skönt 😀 Så på eftermiddagen drog vi till ett område med MASSOR med olika pooler och bara låg i dem i några timmar. De hade även vattenrutschbanor, så jag och brorsan åkte i dem också såklart. Efter detta middag och stannade en till natt där i Hanmer.

Dag 12, 7 maj. Tog en liten sovmorgon och for sedan mot Kaikoura. Alltså då var man rätt trött på att åka bil så, jah. Men på vägen lyckades vi ta oss in bland en bonde och hans HUNDRATALS får som han flyttade till en annan äng. Väl framme där åt vi lite granna och for sedan vidare upp en liten bit på kusten innan vi stannade och kolla på sälar. 😀 Vi åkte in på en rastplats och stannade och 2 meter bredvid bilden låg typ 4 st så vi klev aldrig ut. Efter som de kan vara rätt farliga. Tog lite bilder och åkte vidare till ett litet vattenfall där det fanns ASSSSSS många bebis sälar 😀 😀 😀 😀 😀 :D. Iiiiih, allt som är litet är gulligt juh 😀 Dööpte en gulligaste till Teddy och tog jätte många bilder :D. Dock kunde jag inte ta med honom hem.. Åkte sedan vidare mot Blenhiem och sov där.

Dag, 13, 8 maj. Alltså nu tar vi detta simpelt som fan. Vakna, åkte till Picton, tog färja till Welly, hämta hyr bil och åkte till Tamar. Ni vet min tremänning! Tog inga bilder. Spenderar nu två nätter här!! As bra, hejhopp!

Dag 8:

Dag 9:

Dag 10:

https://www.youtube.com/watch?v=bIms6vXnL30

Dag 12:

A life in 10 months.

Jah. Jag önskar verkligen jag på något sätt kunde få ner här hur jag mår just nu. Att förklara den exakta känslan med ord. Den sista tiden har jag gjort som Joanna gjorde hon åkte och bara lägger de jobbiga känslorna i en “mental” låda. Man trycker bara undan dem. Vilket funkar rätt bra eftersom jag är på semester med familjen och då är det inte lika illa som när man är hemma i Palmy med alla man älskar där och faktiskt inser att snart är det slut. När jag satt på bussen ner till Wellington dagen innan jag skulle möta familjen och åkte ut från staden var det riktigt illa. Nästa gång jag är tillbaka där så är jag tillbaka för att åka hem.

För att åka hem.

Det sägs att “hemma” är där ens hjärta är. Och nu vet jag faktiskt inte vart det är.

Som Joanna skrev i sin bok om oss till mig: It’s not 10 months of your life, it’s a life in 10 months. Och det är så sant. Detta har varit de mest grymma och bästa månaderna i mitt liv och snart är det slut. Det är en sån där känsla som man ofta tänker men greppar det inte. Den flyger runt i huvudet som ett spöke men fastnar aldrig någonstans, fast snart så gör den ju dock det. Vad man upplever som utbytesstudent är priceless, det är värd all möda, alla tårar, alla slag i kudde, alla skratt, alla kramar. Det går inte att sätta värde på det här. Vad jag försöker få sagt är, till er som funderar på att göra detta, är; det spelar ingen roll hur osäker du är, eller hur pissigt det kan kännas under tiden du är där, eller att du inte vill ta studenten ett år senare än dina kamrater. Att säga att det är värt det kan jag inte. Det är så mycket mer än det. I slut ändan gråter man oavsett, kollar tillbaka på det mest fantastiska äventyr någonsin och kommer hem som en helt ny människa.

Jag vill inte åka hem. Så enkelt är det.

På fredag är jag tillbaka i Palmy, då är jag hemma igen. Och jag ser inte fram emot det. Inte alls. Ibland önskar jag lite djupt inom mig, även om jag inte vågar erkänna det för mig själv, att jag inte behövde åka tillbaka. Utan bara lämna landet nu. För då behöver jag inte gå igenom detta som två av mina närmsta vänner här redan gjort (Maggan sitter nu på planet till L.A.). Jag vill verkligen inte det. Jag vill inte vara i positionen Joanna var i två veckor sedan och Maggan var i idag. Jag vill inte uppleva känslan av att säga hejdå. Det är den värsta känslan. Hejdå:n är det värsta som finns. Ni som någonsin förlorat en nära släkting eller vän vet vad jag menar. Jag säger inte att det är samma känsla, för jag kommer, förhoppningsvis, träffa dem här igen. Men de påminner väldigt om varandra, man skulle väl kunna säga att känslorna är kusiner. Den tommamagenviljanattspyochslåhåliväggen-känslan. Den känslan då man inte ens vet om man kan gråta.

Kommer ihåg den euforiska känslan ett år sedan. Att få åka till sitt drömland. Nu sitter jag i en helt annan position.

 

7 dagar kvar.

Queenstown wine trail, Isengard, Lothlórien and some fever..

Dag 6, 1 maj. Under natten vaknade jag med förbaskat torr hals men drack en hel del vatten och somnade om. Några timmar senare vaknade jag med hals ont.. Suck. Pappa som var förkyld innan han kom hit har smittat mig.. 😦 Vi sov i alla fall länge denna morgon så vilda en hel del och tog även en power nap innan det var dags för vinprovning! Vi gjorde de så kallade Queenstown Wine Trail. Besökte 4 olika wineyards. Det var en riktigt bra tour, rekommenderas! Favorit stället var Mt. Rosa. Som hade e riktigt god dry Riesling. Annars skulle jag väl rekommendera Mt. Rosas vin överhuvudtaget. Efter 5h och 18 olika viner var det dags att åka tillbaka till hotellet. Där tog vi alla en power nap innan vi gick ner till poolen. Jag vaknade med ännu värre hals ont.. Men men. På kvällen vid nio efter att jag inte orkat röra en fena blev jag så hungrig att jag och brorsan gav oss ut på ett äventyr i att hitta mat. Efter ca 1 mil hitta vi BK. Och jag måste säga att gå in med en BK påse på ett femstjärnigt hotell ger en roliga blickar haha. Hotellet vi bor på i Queenstown är riktigt fint och vyn utanför rummet är amazing. Efter BK gick jag och sov.

Dag 7, 2 maj. Under natten vaknade jag med ännu värre halsont. Det var bättre på dagen dock.. Jag var trött som fan men samlade all energi jag hade för vid lunch bar det av mot Glenorchy och kollade runt i det området. Ganska dramatisk och varierad natur så inte konstigt Misty Mountains, Isengrad och Lothlórien  var filmade här. Det sjukaste av allt var ju att man kände igen sig i naturen.. Dock blev det inte mycket bilder, dels för att vädret sög och för att jag la all energi jag hade på att stå och gå. Det var en ok dag. Hade varit bättre om jag inte var sjuk. På eftermiddag hade jag feber….. Yay. Väl tillbaka på hotellet mådde jag SKIT. Så la mig och sov i 2h innan middag. God middag och nu ligger jag här. Med feber. Jag orkar inte alltså, önskar att vi inte var på väg imorgon igen. Det är utmattande att sitta i bilen. Dags att försöka sova av mig detta dock och hoppas på att jag mår bättre imorgon när det bär av mot väst kusten igen.

Dag 6:

Dag 7: