5 months in NZ, half my time have now gone by..

Och så börjar vi räkna ner.. Det är helt ofattbart att jag varit borta i 5 månader.. 9 Juli, när jag lämnade Sverige, känns så långt borta. Så, så, såååå långt borta. Det känns som om att jag varit här hur länge som helst, det har gått så himla fort. Och min resa dessa 5 månader ja.. Wow. Här om dagen fick jag ett email av en trevlig tjej där hemma som skrev i stil med; “Ditt liv där nere verkar ju helt perfekt.” Jag skriver låååååångt, så långt ifrån allt på bloggen och även om allt man minns som utbytesstudent är enbart så djävulskt bra så har jag, som jag uttryckte mig för 1 månad sedan, haft ett helvete. Men samtidigt riktigt bra.

Så en väldigt lång historia kort, eller så kort som det går.. Den första månaden som utbytesstudent är helt euforiskt allt är nytt och det är som att leva på moln. Men när den månaden började gå mot sitt slut, började jag bli mer och mer deppig varje dag. Och i mitten av Augusti blev det ett missförstånd mellan mig, pappa och Explorius, WYS.. Detta kunde ha hanterats på ett så ganska enkelt sätt men Explorius blev inge glada och påstod att jag ljugit i min ansökan, vilket jag inte har gjort, och ville skicka hem mig. På sin tur blev då pappa inte så glad på dem, min värdfamilj förstod ingenting osv. Men detta löste sig såklart, och jag fick stanna kvar här. Så allt gick tillbaka i vanlig ordning och jag fortsatte kämpa hårt för att försöka göra det bra. Vilket inte hade mycket framgång eftersom jag varken trivdes i skolan eller värdfamiljen. Min första värdfamilj var verkligen jätte fina men det funkade helt enkelt inte. En söndag i september brakade det, jag pallade inte mer och bröt ihop totalt. Så då bestämde jag mig för att det var dags att kontakta WYS även om detta innebar hemresa. Vilket det gjorde, efter samtalet dit bestämde de sig för att jag skulle bli hemskickad till Sverige. Men då från himmelen typ kom Grayson. En kompis till killen som äger WYS. Och han har hjälp mig så mycket här nere och jag är så oerhört tacksam att han kom på besök den dagen. Vi pratade och bestämde sig för att jag skulle byta skola.. För jag berättade aldrig att jag inte trivdes i värdfamiljen. Så vi började lösa det problemet och några veckor senare åkte jag med honom hem till Palmy för att umgås med honom och hans familj i en vecka. Jag hade en riktigt bra vecka där och när den kom mot sitt slut satte sig Grayson ner och hade en ganska allvarlig konversation, för han var visst smartare än vad jag trodde, genomskådade mig och visste att jag inte trivdes i min familj. Vi pratade om hur vi skulle lösa det och dagen efter det for vi tillbaka till Wairarapa. På vägen dit hade vi ännu en diskussion och det han då försökte lära mig var att jag måste bli bättre på att uttrycka mina åsikter, en superkraft som jag hade innan jag kom hit, jag bara nickade och sa att jag skulle bättra mig. Efter en 2h bilresa är vi hemma hos mig igen, kliver in innanför dörren och jag insåg på sekunden att jag inte kunde stanna där längre. Sprang hem till min kompis Kieran gråtandes medans Grayson satt hemma och pratade med min värdpappa. Jag smsade honom och sa att vi måste prata innan han åkte hem igen. Tanken på att han skulle åka hem igen krossade mig för det i mina ögon var som att bli övergiven. Han kom dit och duktig som jag var och lyssnade på vad han tidigare sagt så sa jag att jag inte kan stanna där. Inte en natt till. Så inget annat val fanns det än att åka med honom hem igen. Efter det gjorde jag det svåraste jag någonsin gjort, lämnade min värdfamilj på 40 minuter. Vi åkte tillbaka till min familj sa som det var, pappan förstod ingenting, inte heller gjorde mina systrar och mamman blev riktigt förbannad.. Jag tårarna forsade och hela jag skakade. Efter det gick jag in på mitt rum och bokstavligt talat kastade ner allt jag ägde i min väska på 10 minuter, sa hejdå och stack. Känslan att sitt i bilen efter det var som att man sprungit ett maraton gråtandes i timmar. Jag var helt utmattad. Detta passade ganska bra att vi hade en 2h bilresa framför oss, för att komma hem till honom igen, för jag älskar att åka bil, det bästa sättet att rensa tankarna även om detta tog 2 veckor för mig den här gången. När vi kom hem igen möttes jag av hans familj, som var riktigt stöttande och Katy som kom med min favorit godis och sa; ”Chocolate makes everything better.” Efter det visste jag och Grayson inte alls vad vi skulle göra. Jag hade ingen värdfamilj och jag bodde 2h från min skola. Två dagar senare åkte jag iväg på min planerade klass resa upp till the Bay of Islands i en vecka och efter det blev jag avsläppt i Grayson stad kramade alla mina vänner hejdå och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Blev upphämtad av honom och han berättade att han placerat mig i samma skola som min finska vän och hans värddotter Joanna och att jag skulle börja där två dagar senare. Han började även leta efter en ny värdfamilj i min nya stad och ganska så snabbt hittade han en. De skulle iväg på semester dock så jag var tvungen att vänta en månad. Och så himla bra som jag hade det i Grayson familj ville jag inte byta familj igen. Men var ju tvungen. Sista dagen i hans familj tog de ut mig till middag och vi hade en riktigt trevlig kväll alla vi och sedan kramades vi alla hejdå hemma hos dem, även om jag bara skulle flytta till huset bredvid, haha! Och det var denna dag som jag fick min första hemlängtan och den som även skulle hålla i ett tag. Jag var helt säker på att det inte skulle bli lika bra som i Graysons familj. Men ack så fel jag hade.

Min nya familj, ger mig bara ett enda stort leende på läpparna. Min fina fina Nyzeeländska familj. Här har jag det så jävla bra, och bättre än så här blir det knappt. Jag har riktigt roligt med Claire och James, mina värdföräldrar, och så fort jag inte ser lillebrorsorna på typ en halv dag börjar jag sakna dem något galet.. Nu förra helgen åkte dem iväg på ett bröllop och jag såg inte någon av dem på några dagar och en dag stod jag och vek tvätten och blev jätte ledsen när jag vek lillebrorsornas kläder haha! Det är Sterling, 1 år, Orion, 2 år och Hector, 4 år. Men nu är dem hemma igen så allt är bra! Äntligen känner jag mig hemma. Detta är mitt nya hem, jag trivs också som fisken i vattnet i min nya skola och har min andra Nyzeeländska familj i kyrkan. I min ungdomsgrupp, dit kan jag alltid gå och veta att även om jag mår piss så kommer de sätta ett leende på mina läppar.

Jag har haft 5 grymma månader här nere även om jag för bara en månad sedan kände att jag faktiskt var hemma. Det är så häftigt att vara utbytesstudent för hur dåligt saker och ting kan vara så kollar jag alltid tillbaka på dem och bara minns hur bra det var. Jag hade en bra tid nere i Wairarapa även om det var svårt!

Så halva tiden här nere har nu passerat! Och nu kommer det gå fort har jag en känsla av… Vi får se om jag verkligen vill åka hem i maj igen. Men jag måste erkänna att jag faktiskt börjar sakna min familj där hemma. Men sen är det ju också jul! Så det kan ju vara det som kickat igång det.

Så här har ni lite bilder från fina stunder på NZ, snygga som fula haha, och i mitt huvud spelar jag Does Your Mother Know och Take A Chance On Me från Mamma Mia, när jag kollar på dessa bilder för det är den känsla jag har i kroppen här nere! 😀 😀 Om ni vill göra detsamma så har ni låtarna hääär; Christine Baranski – Does Your Mother Know Julie Walters – Take A Chance On Me

DSCN1750 DSCN1678 DSCN1387 DSC_0494 DSCN3323 DSCN3264 DSCN3188 DSCN3038 DSCN3036 DSCN2854

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s