Jo men så att..

16 dagar är inte mycket. Inte mycket alls.. Nu är jag i den där lilla svackan igen då jag inte riktigt vågar erkänna för mig själv att jag längtar. Vilket jag vet att jag innerst inne gör, och den längtan finns där under ett tunt tunt äggskal som spricker än en gång när som helst. Jag är rädd inför Arlanda, för jag har inte någon som helst aning om hur känslorna kommer vara där och då.. Det är klart att det kommer vara lite jobbigt, men frågan är hur jobbigt blir det? Tänk om jag inte vågar mig igenom säkerhetskontrollen.. Tänk om jag inte vågar lämna tryggheten, Sverige, mamma, pappa, Borlänge. Fan, tänk om. Okej, mamma och pappa kommer i och försig att tvinga mig om det uppstår, stackars medresenärer som då får genomlida mitt gråtande. Arlanda blir nog den delen i processen när man precis gått in i tunneln och inte riktigt ser ljuset som uppenbarar sig där framme. När man bytt plan i London och sedan passerat halva jorden, 1100 mil bort, kanske ljuset börjar lysa.  Jag längtar skit mycket, till softlandingcamp, Gravity Canyon, den fina lilla stad jag ska bo i, min värdfamilj, den norska utbytesstudenten som jag kommer bo med, min nya skola, min skoluniform, mina nya kompisar, det vackra landskapet, jag längtar som fan till mitt drömland, Nya Zeeland. Men helt ärligt..

Jag är lite rädd.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s